Skulle packa upp en mapp och fick upp det här meddelandet. Och man kan väl säga så här, att även om man inte jobbar med datorer och uppackning av mappar förstår man att ”About 2023406814 hours” är en jävligt lång tid. Närmare bestämt är det klart år 27007. Därför är kommandot ”Tvångsavsluta” Guds gåva till oss Macanvändare.

För att fira vår ettåriga bröllopsdag beslutade vi att vila upp våra, av semester, förtärda kroppar på ett av närområdets eminenta rekreationsanläggningar och tillika tillflyktsort för överklassen - Saltsjöbaden. Samhället grundades på 1890-talet och 1893 invigdes Grand hotel av Kung Oscar II. Vi kan tacka familjen Wallenberg för initiativet till att bygga en ort dit borgarklassen kunde flytta från stadens smuts och kakafoni. Jag tror faktiskt att det finns fler saker än så vi kan tacka familjen Wallenberg för. Tack för att ni har verkat utan att synas.

Nog om det. Det talas mycket om yta nu för tiden och att det saknas det genuina som kommer inifrån och som är det där som egentligen alla vill ha och som få kan ge. Det opereras hit och lyfts dit, det shoppas prylar och svulstiga hem för att visa vem man är men som blir till ett stelnat flin av krackelerad klarlack på en Steinwayflygel från förr. Och den här helgen skulle vi rulla oss i både yta och innehåll. Som nyfiléade aborrar i vispat ägg och ströbröd.

Grand hotel i Saltsjöbaden är mycket större än vad jag kommer ihåg och dagen till ära var parkeringen smockfull av BMW, Audi, Volvo och en och annan sportbil. Och så vår Saab 9-5. Vi hittade en plats på personalparkeringen lite vid sidan av. Så var vi med i matchen, men ändå inte, liksom.

Trots föraningen om att halva Djursholm hade flytt till hotellet denna dag rådde tystnad och en känsla av lugnet före stormen när vi kom in i lobbyn. Bakom disken stod en vattenkammad kameleont som låtsades vara upptagen i telefon. Så blev han klar och låtsades bli intresserad av oss. Ibland när jag ska presentera mig eller berätta mitt ärende är det som om det är kört redan från början. Som om jag redan vet att jag inte kommer att bli uppfattad på rätt sätt. Det får mig dessutom att börja prata som en berusad person som just blivit stoppad i sin bil.

Som tur var fanns vi med i bokningslistan och vi kunde få vårt rum med utsikt över havet och dagen till ära, briggen Tre Kronor. Måsar skrek och lugnet var om möjligt ännu mer påtagligt när vi sträckte ut oss på dubbelsängen som antagligen måttbeställdes av lilla Fridolf på den tiden allting var svartvitt och dränkt i pilsner.

På programmet stod ett besök i den nya spaanläggningen, en femrättersmiddag, “sova”, frukost och åter hem. Och om vi tar en sak i taget och inte fäster så stor vikt vid att missförståndets tid nu kunde börja och inte tänkte sluta förrän sent på kvällen, var det dags att få en genomgång av anläggningen för kroppsligt välbefinnande. Små muntra kvinnor i svarta kläder flippfloppade omkring i den klordoftande katakomben och jag började leta efter opiumpiporna, men fick nöja mig med nagellika mandelflingor och välspädd apelsinjos.

“Här klär du om och här klär du om och så kan ni låsa in era saker i skåpen och så har vi bubbelbad här och så har vi poolen här och så kan ni ta lite snacks och jos och när hade ni er behandling sa ni?”

Vi skulle få våra ansikten behandlade i nåt som kallades “duo”. Det betydde att vi kunde ligga bredvid varandra och lyssna på ett sorl av inspelat havsbrus, mixat med Bellmanplink på gitarr. Jag vet inte om jag ska få ångest eller bli avslappnad av den formen av musik, men efter bara tio minuter kom John Blunds brorsa, Lennart Blund (det är han som jobbar dagtid) förbi med en påse grus.

Efter en rengöring med frotté a la turkiskt ångbadhus i miniformat fick jag den manliga behandligen (vad annars?) som gick under namnet whiskybehandlingen. Det skulle tydligen innehålla något som finns i whiskytillverkningen och jag vet inte men det var nog bara fejk. Skitsamma. Skönt var det i alla fall och efteråt kändes ansiktet som insidan av underläppen på en okysst. Man kanske skulle behandla sig med whisky lite oftare.

Som två saliga andar liksom svävade vi över golvet och tillbaka till rummet. På vägen passerade vi en tre meter hög spegel och jag kan inte komma ihåg att jag såg vår spegelbild i den. Kanske hade jag inte vaknat till ännu. Och en timme senare trodde jag faktiskt att jag befann mig i en mardröm.

Fortsättning följer. Andra och avslutande delen kommer efter helgen.

Satt och diskuterade varumärken med en copywriterkollega över en kopp kaffe på stan. Vi är ganska lika, han och jag. Inte till det yttre men till synen på livet i stort och på detaljerna däremellan. Han, i början av sin karriär och nyligen anställd. Jag, räven som gjort det mesta utom möjligen ekonomi och med erfarenheter av högt och lågt, fult och snyggt inom reklambranschen. Han, som den hungrige med kreativa lösningar. Jag, som den ständigt brinnande Mose buske med en hand i det gudomliga. Nåja, i alla fall den outtröttlige problemlösande, idéösande personen som aldrig riktigt kan bestämma sig för om det är form eller ord som är allra roligast.

Vad är det då som gör att varumärken, eller för den delen människor, hamnar där de gör? Javisst, beror det på oändligt många kombinationer av rena händelser och hårt arbete, men det finns en enskild egenskap som är avgörande. Och det är ärlighet. Om en bra produkt säljs med oärliga metoder dör den snabbt och om en dålig produkt säljs med ärliga metoder, ja, då dör den också. Minst lika snabbt.

Reklam i allmänhet betraktas av många som något oärligt eller dåligt och vi som jobbar med det ska inte vara så säkra på att vanliga människor bryr sig så mycket som vi tror. Men reklamen är viktig för att samhället ska fungera i det stora hela. För om vi inte köper så dör vi och om vi köper så dör vi ändå. Vi har ett stort ansvar men framför allt många moraliska dilemman att brottas med. Kanske mer än någon annan yrkesgrupp.

Jag vill gärna se på det ur ett lite mer djupfilosofiskt perspektiv. Såklart. Och egentligen är det ingen raketvetenskap. Men jag antar att det är som med bra reklam i allmänhet - den bör upplevas som enkel, helt enkelt.

Be nice.

Jag tycker att det svenska ”var snäll” låter för mjäkigt och ”var trevlig” låter som ett cocktailparty. Men det handlar bara om att vara uppriktig, ärlig och sympatisk. Det är kapitalet man sätter in och kan se förränta sig. Och det fungerar exakt på samma sätt om man gör tvärtom. Jag väljer i alla fall att casha in frukterna av att ”be nice”.

Tänk på det nästa gång du bjuder någon på en kopp kaffe och inte kräver något tillbaka. Se det som en investering i ditt personliga varumärke och vad det kan ge dig tillbaka lite senare i livet. Då spelar det mindre roll om du heter Nike eller bara Niklas.

Rubriken syftar på Robert Johnson som sålde sin själ och fick den gudomliga gåvan att spela gitarr som ingen annan. Åtminstone om man tror på berättelsen. Men den är också en ledtråd till vad jag tänker göra från och med nu.

Det här är det sista inlägget på ett tag eftersom jag har beslutat att skriva ner den där berättelsen som har växt sig så stor i mitt huvud att den inte längre får plats. Och jag lär behöva allt stöd jag kan få. Om än bara genom en vänlig tanke.

Se det som en björn som går i ide. Men istället för att komma ut i mars med liggsår och kvistar i pälsen kommer jag att ha en liten hög papper, som kanske inte ens är en novell men ändå ett första försök till det där som jag tror många går och drömmer om.

Om du ursäktar så har jag ett möte nu. Vid en vägkorsning någonstans, någon gång.

Ok. Nu har det gått en stund sedan jag skrev om att jag skulle sluta skriva. För att jag var tvungen att börja skriva. Nu tänkte jag börja skriva igen.

Låter det krångligt? Det är det.

Det visade sig nämligen att jag började i fel ände med att tapetsera och måla innan huset stod klart. Så det lägger jag ned och börjar snickra istället. Inom kort ska jag mjölka en vän på allt han kan och vet om en musikers vardag, vilket kommer vara en av de centrala delarna i boken. Hm, jag har just blivit vän med tanken att kalla det just boken, även om det fortfarande är en slags utopi. När musikresearchen är klar ska jag hitta en framgångsrik företagsledare. Och såna känner jag ju några stycken. Även dåliga faktiskt.

Under tiden spelar vi lite musik. Varför inte Radioheads nya?

Rubriken handlar inte om bloggvärldens “skicka-vidare-listor”. Inte heller om projektlistan på måndagsmötet runt frukostbordet. Den handlar om vanlig mänsklighet. Sånt där man stöter på ibland och som påminner en om att livet ändå kanske har en mening.

Biljäveln fick för sig att inte starta den där måndagsmorgonen för en vecka sedan. Men bara en gång. Och visst är det konstigt vad man glömmer fort. För måndagar kommer ju tillbaka. Idag var det min frus tur och hon är inte utrustad med samma harnesk av tålamod som jag. Jag skulle nog kunna skapa fred i mellanöstern. Om det inte vore för hämtning och lämning i skolan.

Jag är på jobbet när jag får telefonsamtalet jag redan på förhand vet vad det ska handla om.

“Biljäveln startar inte! Vet grannen hur man gör?” fräser min fru sammanbitet.

“Ja, det vet han. Du, jag…”

* samtalet avslutat *

Jag försöker genomföra dagens jobb utan att tänka på att bilen kanske inte startar på kvällen när jag ska hem. Det går bra. Men på bussen till infartsparkeringen växer en klump i magen. Tänk om jag får stå i mörkret och vänta på att någon ska hjälpa mig. Nåja, någon är säkert på ICA alldeles intill, så helt kört är det ju inte.

Bussen svänger in och stannar. Jag och en kvinna går av. Jag känner igen henne. Kanske är hon mamma till ett barn i min dotters klass eller skola. Kanske har jag till och med pratat med henne på en städdag på skolan. Kanske skrattade vi åt barnen när de kissade på sig av skräck på skolans Halloweenkväll förra året. Jag kan inte riktigt placera henne.

“Har den här bussen alltid gått den här tiden?” frågar hon.

“Eehh, jag vet inte. Jag tar bara en buss. Skiter i vad det är för nummer” säger jag och försöker låta oberoende. Mest för att dölja mitt analkande dilemma. Jag inser nu att hon är min räddande ängel. Först lite kallprat, sen action. Gud, vad hon babblar om den där jävla bussen. Släpp det. Lägg ner. Du är ju framme.

“Du, är det okej om du väntar tills jag vet om bilen startar? frågar jag och ser ut som en ledsen hund.”

“Visst” säger hon och jag kan ana ett litet leende.

Vad var det för något? Är det en fälla? Är hon utsänd av Den Ironiske? Håller jag på att bli galen?

Jag startar. Inte. Det där klickljudet igen och ett skratt som ekar i mitt huvud. Skrattet från den okontrollerade Fredo som står på biltaket med en slägga över huvudet, beredd att mosa, hugga och demolera. Poff, så försvinner han och allt blir knäpptyst.

“Men vad bra, då får jag ju chansen att hjälpa någon annan. Jag som fick hjälp i förra veckan” säger kvinnan och trevar efter spaken till motorhuven. Hennes bil står rakt framför min och det är nästan för bra för att vara sant. För ungefär ett år sedan hjälpte jag en person att hitta sina nycklar i stormen som då förseglade parkeringsplatsen och dess bilar i is och snö. Nu skulle jag få tillbaka.

Jag kopplar kablarna, startar, kopplar ifrån och tackar för hjälpen. Kvinnan åker iväg och jag sitter kvar i bilen en stund och funderar. På en sjaskig infartsparkering på en ö i Mälaren får jag åter igen bekräftat att meningen med livet också kan vara att skicka vidare goda gärningar.

Och med detta vill jag gärna skicka vidare till dig som läser det här. Tänk efter lite extra nästa gång du ser att någon behöver hjälp. En tidig måndag, eller sen också för den delen, är det kanske du själv som behöver det.

Det var konstigt. Precis när jag hasplat ur mig ett roadkill till inlägg om hur min arbetsdag kan se ut kommer det en utmaning från Ulrika. Hon har varit på mig som en hungrig Kolmårdenjärv och undrar säkert om jag har något emot henne som aldrig ställer upp på hennes utmaningar. Det har jag naturligtvis inte, därför kommer här en redogörelse och på gränsen till kopia av Abbes pappas dag på jobbet, minus internationella priser och “utmärkelsen Sveriges Bästa Byrå vid flera tillfällen”.

Jag är kreatör. Problemlösare. Idékläckare. Konceptuppfinnare. Utanför-boxen-tänkare. Jag är Art Director med ansvar för färg, form och visuellt budskap i kommunikationen. Jag slåss för våra idéer mot projektledare, kunder, leverantörer och oss själva. Jag tar och ger. Jag säger aldrig “det går inte”. Jag målar med ord. Jag fnular med layout. Jag trixar med text. Jag kniper rubriken. Jag kittlar originalaren. Jag sjunger opera och dricker kaffe. Jag äter äpplen. Jag vrider på Rubiks kub.

Jag spelar musik. Jag uppdaterar en bok. Jag babblar med copywritern. Jag utmanar copywritern. Jag lyssnar. Jag väntar. Jag går ut på stan. Jag tar en annan väg tilbaka. Jag surfar runt. Jag klappar om. Jag tycker till. Jag brinner upp. Jag taggar ner. Bra kommunikation innehåller så mycket men upplevs som enkel. Den kortaste vägen till en bra idé är en omväg.

Jag har gjort det här och mycket mer i snart 20 år. Och jag kommer att brinna så länge det finns reklam som ljuger, fördummar och som är tråkig. Det jag skapar är det egentligen ingen som behöver, ingen har bett om det. Med den inställningen blir det jag skapar lite bättre. Och till slut kanske någon bryr sig och mår bra. Då är jag nöjd.

Då återstår att bolla över frågan: Vadihelvetejobbardumeddå? till Madison, Hannes och Mia. Och när jag tittar i min lista över fellow bloggers ser jag en antydan till inavel, d v s flera av dem vet du redan vad de jobbar med eller har redan fått denna utmaning.

PS. Tack till Ulrika och Abbes pappa som inspirerar mig i jobbet.

Det låter dramatiskt. Det låter till och med som om det skulle vara slutet på allt. Men det är det inte. Det är bara svt som vill ha hjälp med att få några påbörjade noveller färdigskrivna. Och jag tänkte hjälpa Herr Nesser. Det kan han behöva.

Magkänslan säger att hans berättelse passar mig. Hans böcker tilltalar mig i alla fall. I synnerhet “Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Nu har jag en månad på mig att täppa igen det hål han har lämnat efter sig. Ett hål av ond bråd död och annat jävelskap. Och det är bäst att jag ser upp så att jag inte ramlar i innan jag har fyllt det. Just nu går jag på kanten och sneglar ner. Och på klockan. Och ner igen.

Kanske struntar jag i det och skriver en egen som någon annan får avsluta. Det är så man ska tänka om man vill bli något. Men det är nog bäst att gå i fotspåren ett tag till. Jag har inte bråttom. Det hade inte Herr Nesser heller innan han började skriva böcker vid 38 års ålder.