För att fira vår ettåriga bröllopsdag beslutade vi att vila upp våra, av semester, förtärda kroppar på ett av närområdets eminenta rekreationsanläggningar och tillika tillflyktsort för överklassen - Saltsjöbaden. Samhället grundades på 1890-talet och 1893 invigdes Grand hotel av Kung Oscar II. Vi kan tacka familjen Wallenberg för initiativet till att bygga en ort dit borgarklassen kunde flytta från stadens smuts och kakafoni. Jag tror faktiskt att det finns fler saker än så vi kan tacka familjen Wallenberg för. Tack för att ni har verkat utan att synas.

Nog om det. Det talas mycket om yta nu för tiden och att det saknas det genuina som kommer inifrån och som är det där som egentligen alla vill ha och som få kan ge. Det opereras hit och lyfts dit, det shoppas prylar och svulstiga hem för att visa vem man är men som blir till ett stelnat flin av krackelerad klarlack på en Steinwayflygel från förr. Och den här helgen skulle vi rulla oss i både yta och innehåll. Som nyfiléade aborrar i vispat ägg och ströbröd.

Grand hotel i Saltsjöbaden är mycket större än vad jag kommer ihåg och dagen till ära var parkeringen smockfull av BMW, Audi, Volvo och en och annan sportbil. Och så vår Saab 9-5. Vi hittade en plats på personalparkeringen lite vid sidan av. Så var vi med i matchen, men ändå inte, liksom.

Trots föraningen om att halva Djursholm hade flytt till hotellet denna dag rådde tystnad och en känsla av lugnet före stormen när vi kom in i lobbyn. Bakom disken stod en vattenkammad kameleont som låtsades vara upptagen i telefon. Så blev han klar och låtsades bli intresserad av oss. Ibland när jag ska presentera mig eller berätta mitt ärende är det som om det är kört redan från början. Som om jag redan vet att jag inte kommer att bli uppfattad på rätt sätt. Det får mig dessutom att börja prata som en berusad person som just blivit stoppad i sin bil.

Som tur var fanns vi med i bokningslistan och vi kunde få vårt rum med utsikt över havet och dagen till ära, briggen Tre Kronor. Måsar skrek och lugnet var om möjligt ännu mer påtagligt när vi sträckte ut oss på dubbelsängen som antagligen måttbeställdes av lilla Fridolf på den tiden allting var svartvitt och dränkt i pilsner.

På programmet stod ett besök i den nya spaanläggningen, en femrättersmiddag, “sova”, frukost och åter hem. Och om vi tar en sak i taget och inte fäster så stor vikt vid att missförståndets tid nu kunde börja och inte tänkte sluta förrän sent på kvällen, var det dags att få en genomgång av anläggningen för kroppsligt välbefinnande. Små muntra kvinnor i svarta kläder flippfloppade omkring i den klordoftande katakomben och jag började leta efter opiumpiporna, men fick nöja mig med nagellika mandelflingor och välspädd apelsinjos.

“Här klär du om och här klär du om och så kan ni låsa in era saker i skåpen och så har vi bubbelbad här och så har vi poolen här och så kan ni ta lite snacks och jos och när hade ni er behandling sa ni?”

Vi skulle få våra ansikten behandlade i nåt som kallades “duo”. Det betydde att vi kunde ligga bredvid varandra och lyssna på ett sorl av inspelat havsbrus, mixat med Bellmanplink på gitarr. Jag vet inte om jag ska få ångest eller bli avslappnad av den formen av musik, men efter bara tio minuter kom John Blunds brorsa, Lennart Blund (det är han som jobbar dagtid) förbi med en påse grus.

Efter en rengöring med frotté a la turkiskt ångbadhus i miniformat fick jag den manliga behandligen (vad annars?) som gick under namnet whiskybehandlingen. Det skulle tydligen innehålla något som finns i whiskytillverkningen och jag vet inte men det var nog bara fejk. Skitsamma. Skönt var det i alla fall och efteråt kändes ansiktet som insidan av underläppen på en okysst. Man kanske skulle behandla sig med whisky lite oftare.

Som två saliga andar liksom svävade vi över golvet och tillbaka till rummet. På vägen passerade vi en tre meter hög spegel och jag kan inte komma ihåg att jag såg vår spegelbild i den. Kanske hade jag inte vaknat till ännu. Och en timme senare trodde jag faktiskt att jag befann mig i en mardröm.

Fortsättning följer. Andra och avslutande delen kommer efter helgen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skulle packa upp en mapp och fick upp det här meddelandet. Och man kan väl säga så här, att även om man inte jobbar med datorer och uppackning av mappar förstår man att ”About 2023406814 hours” är en jävligt lång tid. Närmare bestämt är d...

  Satt och diskuterade varumärken med en copywriterkollega över en kopp kaffe på stan. Vi är ganska lika, han och jag. Inte till det yttre men till synen på livet i stort och på detaljerna däremellan. Han, i början av sin karriär och nyligen anstä...

Rubriken syftar på Robert Johnson som sålde sin själ och fick den gudomliga gåvan att spela gitarr som ingen annan. Åtminstone om man tror på berättelsen. Men den är också en ledtråd till vad jag tänker göra från och med nu. Det här är det sista in...

Ok. Nu har det gått en stund sedan jag skrev om att jag skulle sluta skriva. För att jag var tvungen att börja skriva. Nu tänkte jag börja skriva igen. Låter det krångligt? Det är det. Det visade sig nämligen att jag började i fel ände med att ta...

Rubriken handlar inte om bloggvärldens “skicka-vidare-listor”. Inte heller om projektlistan på måndagsmötet runt frukostbordet. Den handlar om vanlig mänsklighet. Sånt där man stöter på ibland och som påminner en om att livet ändå kanske ...