Satt och diskuterade varumärken med en copywriterkollega över en kopp kaffe på stan. Vi är ganska lika, han och jag. Inte till det yttre men till synen på livet i stort och på detaljerna däremellan. Han, i början av sin karriär och nyligen anställd. Jag, räven som gjort det mesta utom möjligen ekonomi och med erfarenheter av högt och lågt, fult och snyggt inom reklambranschen. Han, som den hungrige med kreativa lösningar. Jag, som den ständigt brinnande Mose buske med en hand i det gudomliga. Nåja, i alla fall den outtröttlige problemlösande, idéösande personen som aldrig riktigt kan bestämma sig för om det är form eller ord som är allra roligast.

Vad är det då som gör att varumärken, eller för den delen människor, hamnar där de gör? Javisst, beror det på oändligt många kombinationer av rena händelser och hårt arbete, men det finns en enskild egenskap som är avgörande. Och det är ärlighet. Om en bra produkt säljs med oärliga metoder dör den snabbt och om en dålig produkt säljs med ärliga metoder, ja, då dör den också. Minst lika snabbt.

Reklam i allmänhet betraktas av många som något oärligt eller dåligt och vi som jobbar med det ska inte vara så säkra på att vanliga människor bryr sig så mycket som vi tror. Men reklamen är viktig för att samhället ska fungera i det stora hela. För om vi inte köper så dör vi och om vi köper så dör vi ändå. Vi har ett stort ansvar men framför allt många moraliska dilemman att brottas med. Kanske mer än någon annan yrkesgrupp.

Jag vill gärna se på det ur ett lite mer djupfilosofiskt perspektiv. Såklart. Och egentligen är det ingen raketvetenskap. Men jag antar att det är som med bra reklam i allmänhet - den bör upplevas som enkel, helt enkelt.

Be nice.

Jag tycker att det svenska ”var snäll” låter för mjäkigt och ”var trevlig” låter som ett cocktailparty. Men det handlar bara om att vara uppriktig, ärlig och sympatisk. Det är kapitalet man sätter in och kan se förränta sig. Och det fungerar exakt på samma sätt om man gör tvärtom. Jag väljer i alla fall att casha in frukterna av att ”be nice”.

Tänk på det nästa gång du bjuder någon på en kopp kaffe och inte kräver något tillbaka. Se det som en investering i ditt personliga varumärke och vad det kan ge dig tillbaka lite senare i livet. Då spelar det mindre roll om du heter Nike eller bara Niklas.

Rubriken syftar på Robert Johnson som sålde sin själ och fick den gudomliga gåvan att spela gitarr som ingen annan. Åtminstone om man tror på berättelsen. Men den är också en ledtråd till vad jag tänker göra från och med nu.

Det här är det sista inlägget på ett tag eftersom jag har beslutat att skriva ner den där berättelsen som har växt sig så stor i mitt huvud att den inte längre får plats. Och jag lär behöva allt stöd jag kan få. Om än bara genom en vänlig tanke.

Se det som en björn som går i ide. Men istället för att komma ut i mars med liggsår och kvistar i pälsen kommer jag att ha en liten hög papper, som kanske inte ens är en novell men ändå ett första försök till det där som jag tror många går och drömmer om.

Om du ursäktar så har jag ett möte nu. Vid en vägkorsning någonstans, någon gång.

Ok. Nu har det gått en stund sedan jag skrev om att jag skulle sluta skriva. För att jag var tvungen att börja skriva. Nu tänkte jag börja skriva igen.

Låter det krångligt? Det är det.

Det visade sig nämligen att jag började i fel ände med att tapetsera och måla innan huset stod klart. Så det lägger jag ned och börjar snickra istället. Inom kort ska jag mjölka en vän på allt han kan och vet om en musikers vardag, vilket kommer vara en av de centrala delarna i boken. Hm, jag har just blivit vän med tanken att kalla det just boken, även om det fortfarande är en slags utopi. När musikresearchen är klar ska jag hitta en framgångsrik företagsledare. Och såna känner jag ju några stycken. Även dåliga faktiskt.

Under tiden spelar vi lite musik. Varför inte Radioheads nya?